Ett sista farväl.
Jag har tänkt länge att jag vill skriva ett sista inlägg i bloggen. Jag vill få ett konkret avslut på ett otroligt tufft kapitel i mitt liv. Jag vill inte att skrivandet bara skulle rinna ut i sanden, men behovet av att ventilera min sorg i skrift har bytts ut. Jag har kommit på mig själv att jag istället bearbetar när jag springer. Varje löppass tänker jag, ältar, minns, saknar, älskar och sörjer jag mina pojkar. Tårarna blandas ofta med svetten och det är otroligt skönt.
Jag vill inte "gå vidare". Jag kommer aldrig glömma, jag kan inte, vill inte att dom ska hamna i glömska. Hur skulle det ens vara möjligt? Att jag väljer att sluta blogga betyder absolut inte att jag inte längre tänker på och sörjer mina söner.
Jag går ofta tillbaka och läser mina egna ord om och om igen. Jag har fortfarande svårt att greppa orden jag skrivit, att jag faktiskt gått igenom vad jag gjort. Men det är skönt att de finns, jag behöver forfarande bearbeta och försöka fatta att det är på riktigt. Jag är otroligt glad att jag skrivit ner mina tankar redan från början av resan. Främst för min egen skull, men också för er andra som läst. Jag har insett att det finns många fler som följt min resa än jag anat. Jag vill passa på att tacka för allt stöd jag faktiskt fått av er där ute under de här åren. Tårögd av fina ord från er har jag blivit så många gånger. Jag har om och om igen blivit förvånad och förundrade över från vilka håll orden och stödet kommit... Att jag berört andra med min historia känns fint i hjärtat på något vis. Att mina ord hjälpt någon annan i den djupaste sorgen betyder oerhört mycket för mig.
Det känns vemodigt, men helt rätt att sluta blogga. På ett vis så är jag ju faktiskt i mål nu. Jag tog mig över mållinjen när Harry föddes. Det känns som jag sprungit flera hundra kilometer med lera upp till knäna och till slut gått i mål. Men trots återhämtning så kommer jag alltid minnas hur jobbigt det varit och bli påmind om det resten av livet. Men det är en del av mig nu och jag kan inte föreställa mig vem jag varit om jag inte behövt gå igenom det här.
Okej... Då sätter jag punkt här. Med gråten i halsen bestämmer jag att det här blir den sista meningen i bloggen någonsin. ❤️
