Sådär som man inte får känna.
En återkommande känsla som jag verkligen önskade att jag kunde vifta bort är den där avundsjukan. Avundsjukan mot andra som blir gravida, som längtar, räknar ner tiden, tar allt för givet och nio månader senare står där med sitt barn i famnen. Ovetandes om vilken jävla tur dom egentligen haft. Ovetandes om hur det känns att förlora allt man längtat efter. Jag försöker låtsas om att jag inte känner såhär, för såhär får man ju inte känna. Men jag kan inte. Jag kan inte ignorera att jag är fruktansvärt avundsjuk på att jag inte är en av dom som inte vet hur det känns.
Jag trodde det skulle kännas bättre nu när jag är gravid igen och kommit en bit på vägen, men det gör det inte. Avundsjukan och rädslan är lika stor. Jag kan inte släppa tanken att 'tänk om det inte går vägen för oss den här gången heller'. Jag har gått sida vid sida med vänner och bekanta som jag skulle haft jämngamla barn med som idag är dryga året, på väg att bli inskolande på dagis, små knoddar som tagit sina första steg, vänner och bekanta som kanske börjat fundera på småsyskon, som börjar återvända till arbetslivet efter sin föräldraledighet. Jag har också gått sida vid sida med vänner och bekanta som har små spädbarn hemma nu, som inte får sin sömn, som fått se sitt barn le för första gången, som inte har tid att varken duscha eller äta lunch. Nu går jag sida vid sida med vänner och bekanta som njuter att att deras lilla mirakel växer i magen, som längtar till våren, som planerar och tar för givet att allt kommer gå bra med glada tillrop från omgivningen "ni kommer bli världens bästa förädrar...', 'ni har en underbar tid framför er...', 'hurra, ingen kommer vara en lika fantastisk mamma som du..."
Jag har också fått dessa glada tillrop, när jag väntade Ivar. Men nu är det tyst. Ingen vågar säga något sånt till någon som förlorat sina barn. Jag förstår att folk inte säger så till mig nu, för när det gäller mig så vet alla att det inte är säkert att jag har en fantastisk tid framför mig. Men varje gång det dyker upp en ultraljudsbild eller en mage i nyhetsflödet på sociala medier så haglar kommentarerna om hur fantastiskt allt kommer bli, för när det gäller dom här blivande föräldrarna så kommer ju allt gå bra och allt kommer bli så fantastiskt som alla påstår. Jag menar inte att folk inte ska skicka uppmuntrande kommentarer till sina gravida vänner. Ingen vill höra att det kan hända saker som gör att den här fantastiska tiden man har framför sig kanske inte blir så fantastisk. Alla andra som blir gravida verkar vara odödliga, då är det ingen som 'inte vågar' skriva självkarheter om att allt kommer gå bra. Jag önskar att jag inte var den man tassade på tå runt och inte vågade prata om framtiden med. Jag önskar att jag själv kunde känna att det är självklart att jag kommer gå på föräldraledighet i februari och att jag kommer få åka hem från sjukhuset med mitt barn och att allt kommer vara frid och fröjd.
Sista kvällen.
Just nu jämför jag hela tiden hur graviditeten känns och är jämfört med när jag väntade Ivar, men snart har jag inte längre något att jämföra med. Det känns konstigt och väldigt, väldigt skönt. När jag var i samma vecka och dag med Ivar som jag är i idag så gick jag och la mig precis som vanligt och hade inte en aning om att det skulle bli sista kvällen i mitt liv när allt bara var som vanligt. För kvällen efter fick vi åka till förlossningen och inget skulle någonsin bli "som vanligt" igen. Jag analyserar ALLT som känns i kroppen nu, önskar att hjärnan gick att stänga av. Men jag fattar ju också varför jag går och väntar på att något ska hända, det är den enda erfarenhet jag har. Att nu tar det slut. Inga mer planer för framtiden, inga inköp till bebisen, inga sparkar i magen. Bara tomt. Och ofattbart. Och ensamt. Men den här gången ska vi gå hela vägen tillsammans och vi ska få åka hem från sjukhuset tillsammans och leva tillsammans. Så ska det bli nu.
Halvvägs.
Idag har halva graviditeten passerat, 140 av 280 dagar. Önskar inget annat än att dom nästkommande 140 dagarna ska gå fort och utan några dramatiska händelser. Om min önskan slår in så sitter jag förhoppningsvis här med lillebror då. Jag tror nämligen inte han kommer stanna i 140 dagar till, men kanske i 100?
Det känns skönt att ha passerat dagen Nils föddes i, nu känns det mest som att jag laddar inför dagarna när vi fick åka in med Ivar. Om exakt en vecka är jag lika långt gången som jag var när han föddes. Nu gör jag om möjligt ännu mindre om dagarna och försöker vila mig förbi dom här dagarna för att inte utsätta tappen för onödigt tryck, segt som tusan, men det får det helt enkelt vara nu. Idag har Nils namnsdag så vi ska i alla fall ut en sväng och tända ljus i minneslunden.
Min lilla krabba ❤️
