Augusti
Åh, augusti, som jag längtat efter dig. I december kändes du så avlägsen. Jag visste att du var värd att vänta på för jag visste att du skulle komma med den största av alla gåvor. Du skulle komma med ett nytt liv. Ett liv som jag skapat. Jag visste att det skulle bli så. Fram till den där kvällen i april som förändrade hela min värld. Som raserade hela mitt liv.
Min älskade Ivar, jag borde inte sitta här och sörja dig. Jag borde längta efter dig och allt vi skulle få göra tillsammans. Tänk vad fel vi hade. Tänk att man tog det så för givet att du skulle komma till oss nu i augusti. Det fanns inte i min värld att det skulle kunna bli på något annat sätt. Inte trodde jag att du skulle födas till panikkänslor och ångest, till en så djup sorg att jag aldrig trodde att jag skulle klara att leva vidare med mina känslor.
Jag lever för dig nu och även om tiden rullar på så går det inte en dag utan att ditt minne gnager i mitt hjärta. Jag önskar så innerligt att detta bara vore en hemsk dröm men jag vet att jag lever min värsta mardröm. Jag kommer inte vakna ur den, jag kommer aldrig få ha dig hos mig.
Nu vill jag bara radera augusti.
